Avlivning?

24 05 2010

 

Läste just följande på Goran van Den Buske’s blogg i hans inlägg ”Åldringsvården är åt helvete!”

”Men annars är det är helt O K att avrätta ”ickeproducerande medborgare”. Nyckelorden är morfin och att handgripligen ”sätta ut” föda, vatten och livsuppehållande mediciner. Det brukar fixa sig, kanske på 1 – 4 dagar.”

Jag skrev följande kommentar:

”Många minnen har väckts till liv nu det senaste dygnet och dina rader ovan beskriver min mammas sista dagar med skrämmande träffsäkerhet! Just detta hände henne dygnen före hon dog och jag minns paniken jag kände när jag bara kunde se på, inte förstod och inget kunde göra för jag fick inga svar!

Mamma var i kraftigt behov av smärtlindring för sitt grava liggsår så att hon fick morfin var en gudaskänk, inget tal om det. Men det jag aldrig förstod de där sista dygnen var varför mamma inte fick näringsdropp osv. Personalen menade att hon ”inte ville äta” och hög på morfin har man kanske inte så stort behov av det, men varför fick hon ingen vätska intravenöst? Kanske var det för att kroppen la av och inte klarade hantera någon näringstillförsel ens i droppform, det måste ju ha varit så, eller hur? För det kan väl inte vara på det viset att hon fick tyna bort bara för att hon inte kunde vara vaken nog att äta själv? Då var det ju en form av avlivning? En skrämmande tanke som gnagde i mig då men som ingen gav svar på och som du nu satte fingret på!

Mamma hade ingen framtid, det ruttna liggsåret skulle nog aldrig kunna läkts och hennes reumatism hade totalt söndervärkt hela hennes kropp under många år. Att hon fick sluta var förmodligen det humanaste även om hon bara var 71 år…men det känns ändå inte bra utan bara skrämmande med tanke på att allt som du skriver ”sattes ut”… Vi har inte orkat beställa och gå igenom journaler osv och vet inte vad som står som dödsorsak…”

Annonser




Mamma har nu somnat in…

16 11 2007

Ögonblicket som jag fasat för kom till sist. Mamma tog sina sista andetag i mina armar 17.10 i torsdags kväll, den 8 november 2007. 

Läs mer här: http://omsorg.wordpress.com/dagbok/





Mammas vanvård!

9 09 2007
 
 

 

Man måste se för att förstå! 

En bild ur verkligheten visar det tanken aldrig kan nå! En grym bild av vad som trots allt händer med en vanlig människa på en vanlig rehab-avdelning i dagens Sverige 2007. En bild med en ännu grymmare och ofattbar smärta i en kropp som blivit ett fängelse i en omgivning där ingen lyssnar på ropen, tårarna och skriken. Bilden är tagen av mig den 31 augusti 2007 och föreställer min 71-åriga mamma och hennes “trycksår” på ländryggen. Det gulvita som syns i mitten av det ruttnande hålrummet är svanskotan.Hur motbjudande denna bild av min lilla mammas liggsår än är så måste den ändå visas! Jag kunde tidigare aldrig nånsin föreställa mig att nåt så vidrigt kan hända en människa inom den svenska vården! Jag har som många andra hört talas om människor som “vanvårdats” och fått “liggsår”. Jag har tyckt att det är för bedrövligt att nåt sånt ska kunna hända, men det har aldrig förr gått in i mig som nu! Nu har jag sett detta i verkligheten! Jag vet nu att ett liggsår inte enbart är nåt grunt, varigt skavsår som jag föreställde mig det. Ett liggsår kan ofattbart nog vara en rutten, knytnävsstor grop rakt in i en levande människa. En människa som sedan blir halvt galen av smärtan, av stanken och av paniken över att ingen lyssnar! Min mamma!

Personalen på den rehab-avdelning mamma vårdats på efter sin stroke har alltså hört mammas förtvivlade böner och sett detta hål, men inte larmat så hon fick tillräcklig smärtlindring och omvårdnad. Man undrar om de överhuvudtaget har någon mänsklighet i sig…

Till sist, alldeles för sent, tog vi anhöriga henne från rehabavdelningen till akuten. Chocken av åsynen går aldrig över! Minnet av lukten kommer alltid att finnas kvar! Lukten av ruttnande människa. Lukten av min mamma! Hon som gråtit i ca en månad, som förtvivlat berättat att det var som att hon satt och låg på en glasskärva rakt in i sin rygg. Min älskade mamma vars ländrygg spruckit upp i ett ruttnande hål runt svanskotan. Smärtan hon utstått går inte ens att föreställa sig…

Infektionsläkaren som tog hand om mamma på Länssjukhuset i Halmstad berättade att liggsår kan gnaga sig djupt ner innan de spricker. De kan vara svåra att upptäcka, men kompetent vårdpersonal kan tidigt se tecknen på huden och därför ingripa i tid. Det är också viktigt att förebygga med liggsårsmadrasser (luftväxlande, masserande madrasser) mm till patienter som riskerar att bli liggande. Landstinget Halland har förebyggande handlingsplaner med skattningsskalor mm för detta. Hon menade att det därför är sällan de ser så grava och kritiska trycksår som mammas. Ingen sådan skattning gjordes på mamma varken efter hennes stroke eller vid den vårdplanering som följde med Falkenbergs kommun. Av sårets utseende kunde infektionsläkaren avgöra att det hade varit öppet i minst 2 veckor och hon menade att personalen inte kan ha undgått att se det! Risken för blodförgiftning var överhängande. “-Smärtan måste ha varit outhärdlig!” sa hon…

Hur kunde det hända?

Hur kunde jag låta det hända? Varför förstod jag inte???

Bilden är beviset på mitt totala misslyckande efter veckor av påstötningar om att mammas smärtor var verkliga och inte tecken på demens. Jag trodde det var reumatismen som var så förvärrad efter stroken och allt sängliggande att mamma behövde mer smärtlindring för den, att det behövdes en bekvämare madrass mm. Ingen lyssnade på mig, vi fick ingen bättre madrass – kunde ingen anat att detta då skulle ske? Vet man inte bättre idag???

En grym kamp fördes även kring mammas kost. Mamma var multisjuk i reumatism, Sjögrens syndrom och i 60-årsåldern drabbades hon även av sprutinsulinkrävande typ 1-diabetes. Hon försökte plikttroget under alla år leva som dietisten förespråkade men resultatet blev ändå ett kritiskt pendlade blodsocker som låg mellan 2,5 och 25.

LCHF-kost hjälpte henne till sist och blodtryck, socker mm förbättrades mirakulöst. När hon fick hjärnblödningen och lades in fick hon ”förtjockad” kost på avdelningen för att inte riskera att hon satte i halsen då stroken gjort henne halvsidigt förlamad. Då fick hennes socker totalt spatt och hon låg ständigt på kritiska nivåer, lågt som skyhögt.

Jag poängterade hennes mkt goda resultat med LCHF-kost men jag fick ett fruktansvärt bemötande med sura kommentarer om att den förtjockade kosten minsann var ”diabetikeranpassad” och ”sockerfri!!!!” Jag läste till sist på pulvret de använde för att göra den flytande kosten tjockare, den innehåll 100 % majsstärkelse! Ytterligare en kamp, inget gensvar, ingen respekt för vad mamma själv ådstakommit… Läkaren medgav att mammas blodfetter såg mycket fina ut men att det ”inte var beprövad vetenskap” att ge henne lchf-kost på avdelningen.

Mamma, jag förlitade mig, trots din förtvivlan, på din allmänläkare som sa att det skulle “ta tid att ställa in de nya smärtstillande plåstren” och att “man fick tåla sig”. Du grät mamma, domnade bitvis bort av smärtan. Du beskrev förtvivlat att det var som att du satt på en glasskärva, jag trodde i min blindhet att reumatismen satt sig även i din ländrygg. Jag lovade dig att hjälpa dig och ta hand om dig efter din stroke. Jag försökte, men inte tillräckligt… Jag är så innerligt ledsen för det lilla mamma!

/Pernilla Öberg

Läs mer om mamma på omsorg.wordpress.com Där finns följande sidor:

Dagboken – om vårdhaveriet, oron och sorgen dag för dag…

Hur ska jag orka förlora dig? – en dotters sorg och förtvivlan inför det oundvikliga…

Vårdhaveriet – mammas vårdhistoria…

mammamilla1.jpg